Att få beskedet att jag kanske har några år kvar att leva var som en kniv i magen. En käftsmäll. En matta som dras undan under mina fötter. En dröm om en framtid krossad. Alla metaforer på samma gång angrep min själ och på några sekunder togs mitt liv ifrån mig. En läkare gav mig, med lite tur, 10 år. En annan 2-3 år. En tredje sa ingenting... Vad fan händer? Vad ska jag tro? Hur ska jag tänka? Vad fan ska jag göra? Jag valde att ge upp. Jag satte mig ner och tänkte att då är det ingen ide med någonting. I korridorerna utanför läkarrummet på KS bestämde jag mig för att ta mitt liv. Jag började tänka på vilka jag skulle ta med mig till Schweiz, vilka skulle vilja vara med? Hur skulle jag betala det? Hur funkar det med aktiv dödshjälp? Det fanns inga tvivel. Jag ville bestämma det själv. 

Men, några timmar senare, när luften kom tillbaka till mig, tändes det något i mitt bröst. Jag tänker inte acceptera det här. Jag tänker inte ge upp. Jag ska göra det bästa av det här, fast jag ska dö. Det här livet är bara mitt och det är jag som bestämmer över det.

Mycket har hänt sedan den dagen. Jag har mot alla odds hittat kärleken och tro mig, han är en utav de finaste människorna jag mött, och jag är så tacksam att han vågar och att han har valt att vara med just mig. Jag har genomgått nya behandlingar med nya mediciner som förstört min kropp. Jag har klippt av mig håret i tron om att jag skulle tappa det, men det inte gjort det. Jag har genomgått operationer som gett mig trauman, jag har kräkts, jag har mött fantastiska personer, jag har träffat riktiga idioter, jag har gråtit i sängen i dagar, jag har haft så ont att jag svettats, jag har haft så mycket ångest att jag inte förstått vad meningen egentligen ska vara med allt detta och jag har rest mig upp varenda gång.

Vissa dagar känner jag mig som starkast i världen och vissa dagar så känner jag mig som en liten blöt fläck. Men jag tänker försöka, med alla friska celler i min kropp, att hålla ut så länge jag bara kan.