onsdag 8 mars 2017

Tro, hopp och kärlek

Nu var det två månader sen jag skrev. Och det har nog varit de två värsta månaderna i mitt liv. Det har inte funnits utrymme för skriva här... det har inte funnits utrymme för något egentligen annat är ren och skär överlevnad.

I slutet av Januari när jag skulle börja med mina cellgifter så stötte jag på komplikationer. Jag fick en infektion i min venport, porten som via ett kärl leder in till mitt hjärta, där jag får alla mina cellgifter, mediciner och numera även näring via dropp. Och som ni förstår så blev jag ganska utsatt utan den. Detta ledde till 10 dagar av totalt traumatiserande upplevelser. Jag kunde knappt få i mig något dropp så jag fick inte i mig någon näring. De stack mig, tills jag skakade och hackade tänder. Opererade bort gammal port, opererade dit ny i form av en picc-line (vilket görs i vaket tillstånd. Traumatiserad) Och allt detta på ca 500 kalorier om dagen. Jag gick ner 7 kilo på 10 dagar.

När allt sen äntligen börjar gå åt det bättre hållet så var det dags för cellgifter förra veckan, och det är var ju bara att köra på. För jag vet ju att om jag inte börjar med cellgifter snarast så kommer problemen bara bli värre. Men det hade redan gått lite för lång tid mellan cellgiftsgångerna och det fick jag erfara nu. Några dagar efter började jag få smärtor i magen och inget hjälpte. Röntgen visar att tumörerna har vuxit, inte mycket men lite grann, och nu har jag ont hela tiden, trots att jag inte äter. Så nu är jag inlagd här på sjukhuset igen, fast i en säng i fosterställning med morfininjektioner varannan timme för att inte krevera.

Och det är här själen ger upp.

Hur ska en orka när precis allt tas ifrån en?
Hur ska en vilja leva när det inte finns något att leva för längre?

Hela min framtid har tagits ifrån mig. Alla mina drömmar. Jag ska inte få leva mitt liv.
Jag har några år kvar att leva och de ska jag spendera i fosterställning, med smärta, i en säng.

De här tankarna har hängt över mig som ett moln den senaste månaden och jag har skämts. Jag har dragit mig undan, inte berättat för någon hur ont jag har i själen för jag har skämts över att jag inte orkat kämpa.
Det har ätit upp mig inifrån tills jag förstod hur illa det var och berättade, satte ord på tankarna och erkände för mig själv att jag inte vill leva om livet ska vara såhär.

Och det var det bästa jag kunde göra. Det är det jag måste våga göra. Prata om det svarta, det läskiga och det hemska. Uttala de orden en inte får uttala. Försöka att inte vara rädd för känslorna och för tankarna. Jag har så ont i själen att jag bara gråter. Det är så mycket mörker i mig att jag inte ser något ljus längre. Men när jag uttalat orden så var det som att ljuset kom tillbaka. Det bröt sig igenom som en spricka i molnet och hjärtat blev varmt igen. Och jag lyckades till och med hitta en sak att leva för. Tid med de jag älskar. Även om jag inte har något annat så ska jag leva för att ha tid med de jag älskar.

Tid att få hålla om mina vänner.
Tid att få prata strunt med min familj.
Tid att få skratta.
Tid att få kyssa min älskade.

Vi kan inte gömma oss för det mörka och för det som gör ont, det kommer ifatt i slutändan.
Jag kan inte iallafall. Får då äter det upp mig.
Uppmärksamma, släpp fram, acceptera och lägg åt sidan. Låt det följa med vid sidan om.
Gör jag rätt så tror jag kärleken och ljuset vinner.

Jag ska göra allt jag kan för att få hoppet tillbaka.
Jag ska göra allt för att tillåta mig själv känna det jag känner.
Och jag ska göra allt för att dö fylld av ljus och kärlek.