Mitt första inlägg kanske va lite läskigt och mörkt, det tyckte jag med att det var. Att få beskedet alltså. Döden är läskig, kanske speciellt för att vi inte vet någonting om den. Men det betyder ju inte att vi ska undvika den. Så det tänker inte jag göra heller. Så är du rädd för döden så är det nog ingen ide att läsa min blogg, fast det har du nog redan förstått. Hur som helst så är jag inte där än! Tvärtom så lever jag mer än någonsin. Att få ett sånt besked gör ju att döden och ångesten alltid är närvarande, men det gör också att det som är fint och fyllt med kärlek också helt plötsligt tar mer plats. Dalarna har aldrig varit djupare, men topparna har aldrig förr varit så höga heller. Och det är ju faktiskt ganska härligt :) Tack cancern för det! Fast du är ändå dum i huvudet och kan dra åt helvete.

https://www.youtube.com/watch?v=YMOfunsNGLw

Jag tittar på det här klippet ibland och skrattar ofta lite för mig själv :) Det är så jävla bra! Och så jävla sant.

Tänkte jag skulle uppdatera er lite med...
Jag har precis avslutat en behandling som pågått i 12 veckor. Det betyder att jag får cellgifter måndag och tisdag i en liten port jag har inopererad på bröstet. Sen "vilar" en i en och en halv vecka för att låta kroppen återhämta sig och sen går en på det igen. Och upprepar i 12 veckor så att en har fått 6 st kurer. På måndag ska jag träffa läkaren igen för att se hur det har gått den här gången. Har cellgifterna lyckats krympa tumörerna? Visar blodproven på att värdena gått ner? Vad händer nu? Vågar vi vänta och låta mig vila en stund innan jag måste ge mig på behandling igen? Frågorna är många och det finns nästan aldrig några konkreta svar... Det handlar nästan alltid om att väga behandling mot livskvalité... Och hur ska en egentligen kunna ta sådana beslut? Hur som helst så hoppas jag på att behandlingen iallafall har gjort någon nytta.

Håll tummarna för mig!
Puss&Kram