My body is a cage.

Det är sångtiteln på en utav mina favoritlåtar med Arcade Fire. Och även känslan jag har idag.
Mediciner som jag ätit för min ryggvärk har förstört magen så nu kan jag knappt stå upp rakt av magsåret. Jag mår illa, har ingen som helst aptit och jag är helt slut. All energi är totalt borta. Det är så hemskt att alltid ha ont.

Jag är så jävla arg. Det är så jävla orättvist! Nu när jag skulle ha uppehåll från behandlingen så får jag den här skiten istället. Snälla sluta. Snälla låt mig få ha några veckor med lugn och ro. Med skratt och dans och frid. Snälla.

My body is a cage that keeps me from
dancing with the one i love
but my mind holds the key

Set my spirit free
Set my spirit free
Set my body free
Set my body free

Snälla låt mig bara få dansa.

Håll tummarna för mig att det blir bättre inför min resa till Californien i jul så att jag kan njuta av den.
Be med mig. Kämpa med mig. Dansa med mig och LEV med mig.

https://open.spotify.com/track/3jzRn8NfDKrpjTBYebD44p

Jag har ett tag velat skriva ett inlägg om smärta. Jag vill berätta hur ont det gör. Hur ont jag har i kroppen. Hur varje lem värker av svaghet. Hur jag har ont i magen 90% av min vakna tid. Hur tumörer trycker på nerver som får mig att gråta av smärta. Hur jag får ont i bröstet av att gå upp för en trappa och hur hela min vardag styrs av hur min kropp mår. Värk... Trötthet... Illamående... Ångest... Smärta.
Jag känner mig fången i min egen kropp.

Och det är såklart inte bara fysiskt. Tvärtom går det fysiska att hantera, iallafall de smärtor jag kan hitta en orsak till. För det kan jag inte alltid. Ofta får jag ont i ryggen när magen krånglar, eller tryck över bröstet när ryggen ger vika. Fantomsmärtor är nästan det värsta. För en får ingen förklaring till varför. Varför i helvete fick jag ont i magen nu när jag bara åt en tallrik fil? Varför hugger det i bröstet en dag då jag varken har ångest eller cellgifter i kroppen? Listan kan göras lång... Och det är svårt. Det är svårt att acceptera att vissa frågor kan en inte få svar på. Det är svårt att inte lyssna på varenda liten signal kroppen ger och inte bli rädd. Det är svårt. Svårt att leva med smärta.

Och som sagt, det är inte bara fysiskt. Smärtan i själen kommer och går även den, men den är alltid närvarande. Som ett regnmoln som förföljer mig. Ibland är det några meter bakom, lurar i skuggan, hanterbar, och ibland så kommer den ikapp, parkerar rakt över mig, dränker mig.
Ångest. Ångest över allt jag inte kan göra. Ångest över allt jag inte kommer att uppleva. Ångest över att inte få vara med...

Det är så mycket en tar för givet i livet. Drömmar en burit med sin sen barnsben som en ser som självklara. Att få jobba med något jag trivs med... Vara självständig... Spara pengar, ha husdrömmar, skaffa barn... Barn. En stor dröm som tagits ifrån mig...
Men även det går inte att prata om hela tiden. Jag kan inte gråta hela tiden. Det går inte. Så jag biter ihop. Jag försöker fokusera på det positiva. Jag försöker tänka på det jag har och det jag har att se fram emot. Njuta av stunder. Stunder som innehåller skratt och värme och ingen smärta. Men det är svårt. Det är en kamp varje dag.
Jag kämpar varje minut. Det kanske inte syns på mig. Jag kanske inte berättar om varenda liten grej. För det går inte. Då skulle det vara det enda jag pratade om. Och jag är så trött på det. Jag är så jävla trött på att prata om mina smärtor. Jag är så jävla trött på att behöva tröst. Jag är så jävla trött på att vara ett offer. Ett offer för den här jävla sjukdomen. Jag är så trött.

Men jag behöver prata om det. Och ibland behöver jag skrika. Skrika ut hur jag mår, skrika ut min smärta. Så det gör jag nu. Jag sparkar, slår och skriker mig hes.