Acceptans

Det var ett tag sen jag skrev nu. Jag har haft fullt upp med att resa och att flyttstöka och tyvärr så har jag den senaste tiden haft väldigt ont och sedan nästan en vecka tillbaka så är jag inlagd på sjukhus.

Jag åkte iväg till Kalifornien med min pojkvän för att hälsa på en god vän till honom och för att fira jul och nyår i ett lite varmare klimat. Det skulle bli fantastiskt. Vi skulle få vila upp oss ordentligt, göra små utflykter, se nya städer och leva i den amerikanska vardagen. Och visst blev det så till en viss del men min sjukdom gjorde sig tyvärr påmind allt för mycket.

Eftersom jag medvetet tagit ett uppehåll i min behandling så var jag beredd på att mina tumörer skulle börja växa igen. Det jag inte var beredd på var att de denna gång skulle medföra smärtor som jag inte upplevt tidigare. Så resan blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag låg mestadels till sängs i fosterställning med gråten i halsen. Jag hade såklart lite smärtlindring med mig men var ju tvungen att ransonera ut dem till de dagar jag absolut inte ville missa som dagen i San Francisco, nyårsafton eller valsafarin. Så jag fick härda ut de andra dagarna bäst jag kunde med det lilla jag hade.

Det är så mycket som är jobbigt med smärta. Det är så mycket energi det stjäls från en och det kan vara svårt att i överhuvudtaget tänka på något annat när en är i dimman av outhärdlig värk. Och de senaste veckorna har jag lixom för första gången på riktigt förstått hur sjuk jag är och vad det faktiskt kommer att innebära för min vardag. Hur det kommer att begränsa mig. Allt som tas ifrån mig. Och hur jag inte längre kan vara den person som jag alltid varit. Jag tvingas bli någon annan. Jag tvingas göra saker jag inte vill. Jag tvingas avstå från saker jag vill göra, och jag tvingas att acceptera det. För det finns ju inget annat att göra. Jag måste lära mig att acceptera det här nya livet. Jag måste lära mig att acceptera läget som det är och göra det bästa utav det. Annars kommer jag gå under.

Men det är svårt. Det är så in i helvete svårt. Och det slutar lixom aldrig. Precis när det börjar sjunka in att jag inte kommer få vara med lika länge som ni andra, leva mitt liv med allt vad jag tänkte att det skulle innebära, så inser jag att jag inte kommer att få uppleva hur det är att få ett barn. Sen inser jag att jag inte kommer få se mina syskonbarn växa upp. Eller mina bästa vänners barn växa upp. Se min familj och mina vänner leva och få erfarenheter. Jag kommer inte vara en del av deras liv i fysisk mening. Jag kommer inte få vara med. Och hur fan kan en acceptera det? Jag har ingen aning om hur en gör. Hur en ska göra och hur ska en tackla de här faktumen som tvingas på mig?

Acceptans. Hur fungerar det egentligen? Och till vilken grad kan en acceptera utan att vika hän? Utan att låta den jäveln besegra eller förslava mig? Jag vet inte hur en gör. Och jag tror inte inte finns något svar på det heller. Bara försöka leva en dag i taget. Hitta lyckan här och nu. Något jävla carpe fucking diem.

Att jag hamnade på sjukhuset den här gången handlar om att tumörerna har vuxit, inte speciellt mycket, men ändå tillräckligt för att påverka min kropp när jag äter. Så fort min mage på något sätt börjar jobba så trycker den på tumörerna som i sin tur trycker på nerver som gör att smärtan känns som eldbollar i min mage. Jag kan alltså inte äta längre. Och nu måste jag alltså acceptera även det. Inte få äta choklad... Inget vin.. Ingen sallad eller pasta eller fisksoppa. Ingen pizza, goda såser, potatis, banan, äggmacka, tårta, Jordgubbar och glass! Inte ens en tallrik fil klarar jag av. Hur fan kan en lära sig att leva med det? Det är så mycket njutning som kretsar till mat. Matlagning, smaker, färger, lukter. Gemenskap. Att få stilla hunger. Att får trösta sig. Att få leka och testa. Att få berusa sig med dryck, uppfylla sig av smaksensationer och helt ärligt, bara att få tugga på några chips framför tv:n.

Så just nu sätts min acceptans, mitt mod och min styrka på ett ytterligare prov. Det tar aldrig slut. Men det finns en strimma hopp. När jag börjar med cellgifter snart igen så hoppas vi på att tumörerna minskar något och därmed ger mer plats åt magsäck och tarmar att röra sig utan att trycka på nerver. Och då kanske jag får någon eller några veckor med chans att få tugga på något igen. Innan de ska börja växa igen och allt börjar om...

Tills dess är jag fast i min säng om natten med näringsdropp. Tack Sverige och vårt sjukvårdssystem för ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) för de skickar nämligen hem läkare och sjuksköterskor hem till mig och sätter på näringsdroppet på plats så att jag kan få vara hemma. Jag kommer bli mer låst i perioder men jag är ändå så tacksam. För när det kommer till kritan så är det de små sakerna i livet som ger mig lycka nu. Att slippa sjukhuset och få vara hemma med min Henrik. Att få vara smärtfri. Och att få tillbaka min styrka och glädje som smärtan stulit från mig.

Så det är bra att försöka hitta acceptansen. Gräva längst in i hjärtat efter modet och styrkan, ta några djupa andetag och resa sig igen. För runt hörnet väntar nya utmaningar som kommer slå ner mig på backen igen. Och jag tänker hitta ett sätt att resa mig då igen. För det finns inget alternativ. Det finns inget annat sätt.

Jag är modig. Jag är stark. Och jag är ingen liten lort.